READYMADE - VARFÖR ÄR MITT VERK READYMADE?
READYMADE - ARBETSPROCESS
MATERIAL JAG ANVÄNDE MIG AV:
- Tjockare krämvitt papper
- Blött tidningspapper med ospecifik text
- Vatten plus pensel
- Kallt kaffe
- Tändstickor
Jag har använt mig av tre papper och skapar olika motiv på varje, jag har fortfarande kvar den delen av pappret gör så pappret sitter i pärmen för att jag ville skapa en känsla av tidspress och inte så perfekt uttryck, som om att någon snabbt rev ut pappret. Dessa känslor använder jag mig av genom hela processen, för att verket ska bli verkligt. Det första jag gjorde efter jag knycklat ihop papperna var att doppa alla i vatten, så att vattnet gör så de skapar en livligare form.
Jag började med det första pappret som jag bara knycklade ihop mycket lite. Jag valde att riva ut en del som hade mycket text och mindre bilder, innehållet på texten brydde jag mig inte om för meningen är inte att man ska läsa det utan att det ska verka som någon skrivit på detta använda papper. Min första idé var att först limma på tidningspapper på det tjockare pappret och sedan doppa allt i vatten. Limmet lossnade, men detta ledde till att jag fick idén med att försöka färga av bokstäverna på pappret, genom att när jag drog av tidningspappret hade några få bokstäver färgat av sig. Jag delade upp tidningspappret i tre delar och placerade ut en på kanten av det tjockare pappret, sedan tog jag penseln med mycket vatten och började blöta och trycka lätt med penseln, för att bokstäverna skulle färga av sig mer tydligt. Sedan droppade jag fem kaffedroppar från en kopp jag ställde i kaffe, även detta för att skapa ett realistiskt uttryck och inte så tillgjort som det hade kunnat bli om jag exempelvis använde penseln.
Jag gick sedan över till det andra pappret, som jag hade knycklat ihop rejält, där jag först ställde den kaffetäckta koppen på pappret, och kaffet spred sig i en osymmetrisk och inte regelbunden cirkel. Sedan använde jag återigen denna teknik med penseln och vatten för att bokstäverna skulle färga av sig. Jag placerade tidningspapperna i olika delar av pappret samt att några var upp och ner och ingen var så tydlig så man kunde läsa hela meningar. Detta var något jag ville skapa. När jag placerade tidningspappret närmare den torkade kafferingen testade jag att blöta ner det med kaffe istället för vatten, detta gav ingen större effekt mer än att kafferingen diskret spred sig närmare texten, i ett omedvetet snyggt uttryck.
Det sista pappret jag använde mig av var något mindre knycklat än det andra men betydligt mer än det första. På detta gjorde jag inget mer än att med mening ”spilla kaffe” över pappret. Jag fyllde en kopp med två skedar kaffe och slängde detta sedan över pappret. Detta skapade känslan av att någon var under tidspress och råkade spilla kaffe.
När jag sedan brände upp papperna i den öppna spisen använde jag mig av John Cage’s specifika uträkningar för hans ”Eninka 29”. Det ensamma pappret som skulle brinna i 29 sekunder blev det andra pappret som jag skapade. De två papper som skulle brinna tillsammans i 6 sekunder blev de resterande varav den tredje jag skapade var det understa pappret. Jag började filma den första när elden var tänd och jag lade då papprets nedersta högra hörn på elden, den spred sig långsamt uppåt och efter 29 sekunder hällde jag vatten över pappret, vilket skulle representera den desperata gesten när man vill rädda innehållet på det brinnande pappret. Jag gjorde densamma på de två papper som skulle brinna tillsammans, fast dem lade jag direkt på lågorna, och efter 6 sekunder hällde jag även där vatten för att representera samma sak.
När jag sedan skulle fotografera platsen där mitt verk skulle placeras fotade jag först när de låg i den släckta öppna spisen och sedan när de låg utanför och man såg glöden, detta fotade jag utan blixt för att skapa denna hemkänslan, en bekväm och mörkare känsla. När jag ville visa hur mitt verk påverkar en kallare miljö, en konsthall, placerade jag papperna på ett vitt bord och fotograferade med blixt för att tydligare få fram en kallare miljö och en känsla av opersonligt.
Jag anser att jag gjort en starkt koppling till John Cages verk ”Eninka 29” och en mindre koppling till Yoko Onos verk ”Three mounds”, men tillsammans skapar min inspiration av deras verk och mina egna idéer ett verk som har en stark berättelse men även har möjlighet till fritolkning.
Bilderna nedanför visar olika miljöer mitt verk kan presenteras i:
READYMADE
Hur kopplar du ditt konstverk till konstnärerna?
John Cage´s verk, Eninka 29, skapades genom att samtidigt skicka brinnande tidningspapper och fuktigt papper genom en tryckpress. Konstnären bedrev flera tester för att avgöra en lämplig kombination av storleken på elden till papprets vikt. Teknikerna som John Cage använde sig av var att han lade papperna över elden i exakta sekunder, samt att ringarna som såg ut som en använd kaffekopp ställts på pappret är egentligen en stor varm ring, runt 10x10 cm i diameter, som då lämnat brännmärken efter sig. Cage hade specifika uträkningar för hur länge mängden papper skulle brännas, ”one peace of paper and 29 seconds of fire” samt ”two peaces of paper and 6 seconds of fire”
Yoko Onos verk ”Three mounds” består av tre högar, som till synes ser identiska ut, men varje hög är från olika onämnda länder som ingick i krig. Meningen med verket var att tänja på de konstgjorda gränserna människan delat upp länder med, samt att visa dårskapet med att kriga, oavsett vilket land man krigade över, samt vilket skäl.
Jag har då inspirerats av dessa två verk och tillsammans skapar mitt verk. Ur Cage´s ”Eninka 29” har jag bland annat inspirerats av utseendet på slutresultatet och teknikerna han använde, han lade nämligen pappret ovanför elden istället för att exempelvis lägga en tänd tändsticka ovanför pappret som jag först hade planerat. För att skapa detta använda och äldre uttryck som papperna får tänker jag faktiskt använda mig av en använd kaffekopp, eftersom det är något folk kan relatera till vilket gör att det då skapar en bekväm känsla och blir mindre tillgjort. Tekniker jag själv använder mig av för detta uttryck är att jag knycklar ihop papperna, använder kaffe på olika sätt, lägger delar av blött tidningspapper över och penslar med ännu mer vatten så att bokstäverna färgar av sig, samt att även jag bränner dem. Jag tänker använda mig av Cage´s uträkningar för sekunderna papperna ska brinna även fast uträkningarna inte gäller mig så är det intressant att se hur sekunderna i elden påverkar pappret, samt att även det blir en koppling till ”Eninka 29”. Jag kommer presentera när papperna brinner genom en tyst film där då pappret läggs över tändstickan.
Ur Ono´s ”Three mounds” har jag endast använt mig utav hennes princip med högarna. Det som blev över av papperna kommer bli min liknelse till Ono´s jordhögar och kommer placeras framför filmen på de brinnande papperna, tillsammans bildar dessa en mindre installation. Yoko Ono använde jord från olika krigsländer och jag visar resultatet av ett mindre krig hemma, mellan antingen två personer eller en persons inre kamp. ”Three mounds” har även en stor frihet till egentolkning om man inte vet bakgrunden till verket, detta inspirerades även jag av. Eftersom om man inte vet bakgrunden till mitt verk kan de brända papperna tolkas som något helt annat än känslorna jag ville förmedla.
Tanken med mitt verk är att skapa en känsla av ilska, desperation och ångest, i denna ordning. Genom att jag först fått papperna att ha ett äldre uttryck bildas redan där en känsla av något viktigt och minnesvärt, eftersom jag sedan bränner papperna i en öppen spis, som även det ger en känsla av hemma, och efter det kastar vatten för att släcka elden, bildas känslorna jag ville åstadkomma. Detta verk kan tolkas på olika sätt, exempelvis kan det vara två personer som är inblandade eller bara en. Verket kan skapa känslan av att en person bränner upp papperna i ilska och sedan försöker den andra personen rädda papperna i ångest och desperation, genom att kasta vatten. Man kan även tolka det som att det endast är en person inblandad som då desperat ändrar sitt beslut och försöker rädda papperna.
Var skall konstverket stå? Hur påverkar det platsen?
Detta konstverk ska placeras i en miljö som liknar en ”hemmiljö”, en miljö flera kan relatera till. Jag anser att verket då visar budskapet till max. Genom verket vill jag skapa en känsla som flera kan relatera till, att det sker i ett hem, och genom att exempelvis presentera verket i en konsthall som har en mindre känsla av personlighet och hemmiljö förlorar verket sitt budskap, dock så skapas en större möjlighet till fritolkning av verket. Folk kan tolka verket som andra känslor än mina, exemplevis som sorg. Genom att det visas i en hemmiljö blir verket mer känslosamt, skapar en historia, dock genom att det visas i en konsthall skapas möjligheten till fritolkning och verket kan anses mer som ett konstverk.
READYMADE - JOHN CAGE OCH YOKO ONO
JOHN CAGE
Konstnärens konstnärskap
John Cage var en amerikansk tonsättare som föddes 1912 och dog 1992. Han har haft stor betydelse för det musikalistiska avantgardet efter andra världskriget. John Cage menade att musiken i första hand struktureras genom rytm.
När Cage arbetade använde han sig av en sammansmältning av olika konstarter, ljudkompositioner, tystnad och slumpmusik. John Cages tidigaste verk bygger i stor grad på den musikalistiska tekniken, tolvtonsliknande idéer, som hör till den perioden inom musikhistorien som kallas modernismen. Under slutet av 1930-talet samarbetade han under en längre period med en rad olika balettsällskap och koreografer. Främst arbetade Cage med kompositioner för slagverksensembler eller preparerat piano. Mot slutet av 1940-talet blev Cage starkt influerad av österländsk filosofi och zenbuddism, även om han aldrig mediterade, detta påverkade hans slumpstyrka kompositioner, exempelvis Varations II (1961) och IV (1963). Cage var även en av de första tonsättarna som började arbeta med elektronisk musik, detta var samma år som han komponerade det första tysta stycket, 4′33″.
För en bredare publik är han mest troligen känd för denna tysta komposition, vilket utmärker sig och skapar stor uppmärksamhet, den framfördes första gången av pianisten David Tudor. Cages syfte var att få människorna att fokusera på ljud som alltid är runt omkring oss, detta skapade han genom att musikerna sitter beredda att börja spela, dock spelar de inte en enda ton. David Tudor blev sittande vid flygeln i fyra minuter och 33 sekunder, han lyfte pianolocket tre gånger för att markera de tre satserna, men stängde det igen och började då aldrig spela. Detta responderades med att publiken reagerade negativt, de buade och skrek.
Hur konstnären använder ready-made i sitt konstnärsskap
Readymade brukar ofta innebära att man skapar konst genom massproducerade föremål och tillverkar något nytt, John Cage inspirerades av readymade och skapade på så sätt musik av föremål som inte brukar associeras med musik. Cage använde sig bland annat av badkar och spelade på elvispar. I hans kompositioner lyfte han in rytmen från vardagsföremål så som vattenkannor och radioapparater. Redan på 1930-talet förutsåg kompositören den moderna musikens utveckling mot att kunna göra det möjligt att använda precis alla ljud genom elektroniska instrument.
YOKO ONO
För allmänheten är Yoko Ono troligen mest känd för hennes äktenskap med musikern John Lennon och deras gemensamma kamp mot krig. Man kan fråga sig vem hon hade varit utan sitt äktenskap med John Lennon, svaret kan lyda “En annan förstås, betydligt mindre känd, förmodligen med mindre musik i verkstan, men i konstkretsar uppskattad och respekterad och säkert hyllad.”
Konstnärens konstnärskap
Yoko Ono är en av de få kvinnliga konstnärerna som var aktiva under den mansdominerande, rörelsen vid namn Fluxus, där även John Cage var aktiv. Denna internationella konströrelse bildades 1962 för att samla medlemmar ur det konstnärliga avantgardet i Europa, och spreds även senare till USA. Det finns ingen tydlig stilistisk profil för rörelsen, men konkret stod de för en pånyttfödelse av dadaismen, som var det första medvetna brottet mot en borgerlig kulturell ordning. I Fluxusblandingen av experimentella musiker och konstnärer har Yoko Ono markerat sin plats, hur obesvärat som helst, i sina samarbeten och framträdanden. Dessa som ofta fokuserade på att hellre stimulera fantasin och frammana en inre rymd än på politisk konfrontation, som folk kan tro.
Yoko Ono kan beskrivas som en konceptkonstnär samt performanceartist. 1964 skapade Ono ”Cut piece”, som blev en performanceklassiker och en milstolpe inom konstfeminismen, i verket låter hon frivilliga från publiken klippa av hennes kläder på scen, de fick fortsätta så länge de ville samt upphöra när de ville, detta skapade en ömtålig situation.
Hur konstnären använder ready-made i sitt konstnärskap
Yoko Ono använder readymade i sin konst genom att hon just tar igenkännande föremål och använder dessa på ett sätt som inte var tänkt från början, vissa konstverk kan till och med vara oanvändbara. Hon använder sig av massproducerade föremål, exempelvis i hennes konstverk ”Mend Piece” där sönderslaget porslin använts och uppmanas att återkonstrueras. Genom detta verk skapar hon kreativitet och ett oöndligt antal möjliga och omöjliga lösningar för porslinet.
